fredag 18 juli 2014

Suck

Jag är så dålig på att uppdatera nuförtiden när jag även skriver för Ge Hit Musiken. Men nu närmar sig way out west med stora steg, så då kommer  jag att posta recensioner och intervjuer, tillsammans med två andra. Vi hörs då! 

torsdag 20 mars 2014

Recension: Trust-Joyland


För några månader sedan så bläddrade jag igenom mitt instagramflöde i vilket min vän hade lagt ut ett videoklipp och skrivit "I afton: TRST." När jag frågade vilka det var som spelades i bakgrunden och han -för att vara retsam- inte ville svara på frågan så skred jag till verket med att fråga cyberspace om vad TRST stod för, och efter några sekunder så kom det till min kännedom att TRST var titeln på ett debutalbum som en kanadensisk musikgrupp vid namn Trust hade släppt. Efter ytterligare några minuter så visste jag att Trust bestod av Robert Alfons och Maya Postepski, den sistnämnda en medlem i en av mina favoritgrupper Austra. Efter några lyssningar så var jag helt fast. Trust var det enda som jag lyssnade på de kommande tre veckorna.

Nu har det gått två år sedan TRST släpptes och duon är nu ett soloprojekt då Maya valde att satsa på Austra istället ganska kort efter utgivningen av TRST. Men det hindrade inte Robert ifrån att under de två åren spela in nytt material. Resultatet blev Joyland som släpptes för mindre än en månad sedan. Som titeln antyder så är den här plattan betydligt gladare än föregående. Borta är det mörker och atmosfär som präglade ljudbilden på TRST, och kvarlämnat är ren och skär synthpop. På Joyland verkar fokuset omedvetet ha legat på att skapa ett mer lättilgänligt sound som tråkigt nog resulterat i en medioker, om inte tråkig platta. Det känns som att den synthpopen som Robert ämnat göra inte går hand i hand med den glada färgpaletten som återfinns på Joyland.  Det är lite som att försöka göra om alla låtarna på The Knife's Silent Shout till durlåtar: det hade kanske gått, men man skulle fått bli tvungen till att ändra upplägget och stilen på låtarna en aning. Det resulterar i att 
Joyland tyvärr låter som en lättsam och dålig kopia av TRST även om vissa låtar som t.ex Capitol eller Are We Arc? står ut ljusår ifrån resten av låtarna på plattan. Jag saknar basen, tyngden på beatsen, riktigt bra och vackra refränger och snygga melodier. Sånt som återfanns i låtarna Shoom, The Last Dregs och Bulbform. Joyland är förmodligen en okej platta, men verkligen inte som en uppföljare till TRST. De satte ribban för högt helt enkelt.

Jag är besviken. 

onsdag 19 mars 2014

Kommer Yung Lean skriva raphistoria?


Det vet vi inte än, men vi vet i alla fall att han har blivit nominerad till årets nykomling när XXL, en av världens mest (om inte världens mest) inflytelserika raptidning när dem utser fjolårets freshmen.

Svenska Yung Lean, eller Jonatan Leandoer Håstad som han egentligen heter- är bara sjutton år gammal, alltså lika gammal som jag, men har redan över 5 miljoner visningar på youtube och 38 000 följare på twitter. Han debuterade förra året med mixtapen Unknown Death 2002 som släpptes på det amerikanska klädmärket/hip-hop-älskarna Mishka-s bandcampsida och har sedan dess blivit hyllad av musikkritiker världen över.

Nedan följer en liten diskussion som Musikguiden i P3 sände häromdagen där dem diskuterar Yung Lean's musik, hans nominering och om han förtjänar priset eller ej. Oerhört intressant!

Kommer Yung Lean skriva raphistoria?

tisdag 4 mars 2014

De bästa plattorna som släpptes 2013


Har inte haft så jättemycket tid över till att skriva, så en "Bäst 2013-lista" har inte fått chansen till att bli publicerad här, även om jag har haft plattorna i huvudet. 2013 var sannerligen ett mycket bra musikår, och jag fortsätter till och med nu i Februari 2014 att upptäcka ny musik som släpptes förra året. Har exkluderat många som jag tyckte var allmänt dåliga eller som inte tilltalade mig, for your information. 

MEN har jag ändå missat någon sjukt grym platta så är du mer än välkommen att tillrättavisa mig till bästa musiktjänst där jag kan lyssna på den. Här följer i alla fall min lista:


Bäst 2013

1) The Knife- Shaking The Habitual

2) Mazzy Star-Seasons of Your Day

3) Blood Orange-Cupid Deluxe

4) Grouper-The Man Who Died In His Boat

5) Henric De La Cour-Mandrills

6) Mark Kozelek & Jimmy LaValle- Perils From The Sea

7) Airhead- For Years

8) oOoOO-Without Your Love

9) Disclosure-Settle

10) Goldfrapp-Tales of Us

11) Moderat-II

12) Mariam The Believer- Blood Donation

13) Halls-Ark

14) Baths-Obsidian

15) The Haxan Cloak-Excavation

16) Cloud Control-Dream Cave

17) Jacco Gardner-Cabinet of Curiosities 

18) Depthford Goth-Life After Defo

19) Blue Hawaii-Untogether

20) Tempel-Mmxiii

21) Burial-Rival Dealer

22) Cayucas-Bigfoot

23) Midlake-Antiphon

24) Lightning-Dust-Fantasy

25) James Blake-Overgrown

26) Daniel Norgren-Buck

27) Samaris-Samaris

28) Widowspeak-Almanac

29) MGMT-MGMT

30) Applescal-Dreaming In Key

31) The Field-Cupid's Head

32) Tim Hecker-Virgins

33) Onehotrix Point Never-R Plus Seven

34) Julia Holter-Loud City Song

35) Jon Hopkins-Immunity

36) Apparat-Krieg und Frieden

37) Iamamiwhoami-Bounty

38) Mount Kimbie-Cold Spring Fault Less Youth

39) Minilogue-Blomma

40) Tristeza-Tristeza

41) Jay-Jay Johanson-Cockroach

42) CFCF-Outside

43) Siriusmo-Enthusiast

44) Washed Out-Paracosm

45) Azure Blue-Beyond The Dreams There's Infinite Doubt

46) Sebadoh-Defend Yourself

47) Youth Lagoon-Wondrous Bughouse

48) Camera Obscura-Desire Lines

49) Disappears-Era 

50) Forest Swords-Engravings

51) Kanye West-Yeezus

52) Yung Lean-Unknown Death 2002

53) Machinedrum- Vapor City

54) Beyoncé-Beyoncé

55) Justin Timberlake- The 20/20 Experience







söndag 2 mars 2014

Recension: Henric De La Cour: Kulturhuset, Borås




Henric De La Cour, mest känd som sångare i det numera upplösta indiepopbandet Yvonne, har på senare år gjort karriär som soloartist. Hans senaste album Mandrills släpptes i September och var en av de många bra plattor som släpptes förra året- om inte den bästa synthpop-plattan. 

Henric har sedan han var liten lidit av den obotliga lungsjukdomen Cystisk Fibros, något som påverkat hans liv i den mening att han har varit väldigt tillbakadragen och introvert. Det är då inte konstigt att hans musiks framtoning framstår som väldigt deppig och tröstlös, då han varje dag, "för varje andetag"-som han säger i Jacob Fröséns dokumentär 'Henric De La Cour', känner av sjukdomen.

Men det är ingen tröstlös och deppig Henric som kliver fram på den lilla scenen i Borås konstmuséum. Han är energisk och ger allt. Alla toner träffas galant och hans sång är lika fläckfri live som på studioalbumet, trots det aningen skräniga ljudet. Höjdpunkten på kvällen är den episka electroballaden  'Grenade' vars bas skakar hela muséet så att man nästan tror att alla tavlor ska falla ner från väggarna. Här så utnyttjar Henric sina lägre sångregister och det blir riktigt mäktigt. Även på den poppiga 'Shark' från den senaste plattan gör han bra ifrån sig och jag kan till och med skymta att några börjar röra sig rymiskt i något som verkar vara en hybrid mellan dans och diggande.

Men tyvärr så är det inte många närvarande på spelningen, vilket gör att det är väldigt glest i publiken. Och det medför att inte många vågar att ställa sig så långt fram resulterande i ett tomrum mellan scen och publik. Spelningen är väldigt kort också och varar i ungefär 45 minuter, vilket känns lite trist. Det är heller ingen vanlig spelning i en konserlokal och inga strålkastare eller nån form av scenljus finns tillgängligt, så goth-estetiken som han annars är väldigt känd för ges inte utrymme här, då det är ett fast ljus under hela spelningen. Men Henric ger allt han har de 45 minuterna, och jag är säker på att alla där var lika nöjda som jag. 

Har du aldrig lyssnat på Henric De La Cour så finner du en spotifylänk till Mandrills här.

onsdag 26 februari 2014

Iamamiwhoami- Hunting For Pearls!!!

För en kort stund sedan så släppte iamamiwhoami sin nya låt/film som heter Hunting For Pearls.   I videon så ser man också sex nya karaktärer klädda i svarta morphsuits som jagar Jonna genom snötäckta urskogar, djupa sjöar och kalla glaciärer. Återigen så fortsätter dem att överraska mig med sina interstellära outofthisworld-landskap och sjukt snygga filmning och för att inte tala om deras mörka, drömska men ändå poppiga musik.

Men jag är så sjukt förvirrad. Iamamiwhoami är bra på att förvirra folk, och kanske njuter dem av det lite, då Jonna trots allt i texten till "shadowshow" sjunger "Mass confusion has never been so damn exciting"-nu är sex nya karaktärer introducerade. Sex stycken morphsuitklädda män. Jag är förvirrad.

VILKA ÄR DEM?! VARFÖR JAGAR DEM JONNA?!?

Videon finner ni nedan:

fredag 21 februari 2014

Way Out West 2014

Brukar fasa inför varje års upplaga av Way Out West för har blivit så kräsen vad gäller musik på sistone och det har eskalerat till en sorts rädsla för att någon dålig eller medioker artist skall komma att bli hypad i lagom timing för när Sveriges musikfestivaler börjar vakna till liv under den sena vintern. Way Out West har ju alltid legat mig varmt om hjärtat för att festivalen verkligen bokar artister av högsta klass, artister som ingen annan hört förut och lite av det som vi redan hört, men som vi inte trodde skulle bokas (Kraftwerk, Blur, Prince m.fl). Men oavsett hur många artister som jag ansett inte ska ha spelat på Way Out West, så har alltid den slutliga affischen varit så sprängfylld med bra artister, så jag antar att jag bara är väldigt nojjig över att de väljer "fel musik"....vad det nu kan vara. 

Men festivalen har börjat arta sig och de senaste veckorna har lite artister tillkommit till festivalens line-up (Har inte haft tid att skriva) och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Några av de artister som jag velat se under en tid har blivit bokade och det känns ungefär som att ha blivit bönhörd. Bland dem artisterna så återfinns: 

I break Horses
Machinedrum
Blood Orange
Forest Swords
Röyksopp/Robyn
Slohmo 

Är väldigt glad över det faktum att det redan har tillkommit sex artister som jag vill se och jag ser faktiskt ljust på årets line-up. Vilka vill du se i årets upplaga av Way Out West? 



tisdag 4 februari 2014

Artist: Eluna

Jag har en vän som heter Sebastian. 

Han lever sitt ordinära enkla liv i en mysig liten etta, centralt belägen i Borås, ett stenkast från skolan jag går på, faktiskt. Han jobbar som vilken annan människa som helst och har ett volontärjobb vid sidan av. Han är en upptagen kille helt enkelt. När tid finns över, vilket är något som kanske inte alltid letar sig in i hans vardag, så brukar han göra lite musik. Sen nästan ett år tillbaka så har han släppt musik under artistnamnet Eluna. Han har släppt den digitalt på Bandcamp och Soundcloud och haft turen till att fysiskt släppa sin musik på kasett hos det småländska kasettbolaget Zeon Light.

Sebastian, som spelar både piano och gitarr skulpterar musik ämnad för dagdrömmande. Han har vävt in båda instrumenten i en varm, omfamnande och effektindränkt ljudbild som osar förvriden chillwave, ambient och indiepop. Det signatursoundet återfinns på "Drömmar och andra fobier"-EP:n som han debuterade med i sommras. Han är nu aktuell med en ny EP som skall komma att heta "Trädgårdsmästarinnans tillförlitliga tillflykt". Den släpps nästa vecka i 20 "strikt numrerade exemplar"-som Zeon Light i sitt uttalande så fint uttryckte det, så det är bara att hålla utkik. Såklart kommer den att finnas tillgänglig att köpa digitalt också, men fysiska exemplar är ju alltid kul att ha. 

Som en teaser lät Zeon Light lägga upp en låt från den kommande EP:n häromdagen på Soundcloud och den kan man lyssna på här.

Lite länkar:

https://soundcloud.com/rymdmetafor (Eluna) 
http://rymdmetafor.se (Musik-och ljuddesignsbyrå som Sebastian driver) 



lördag 25 januari 2014

Dagens låt: I Break Horses- Berceuse

Svenska I Break Horses signerat Maria Lindén släppte iår sin andra platta Chiaroscuro, uppföljaren till den hyllade debuten Hearts som släpptes 2011 på engelska Bella Union. Vad som kännetecknade Hearts ljudbild var mycket shoegaze och elektroniska ljudlandskap, med mycket slidegitarrer och Marias luftiga reverbindränkta stämma. Titeln Chiaroscuro är lånat från den konstnärliga benämningen av användningen av kontrasterande färger i sitt måleri för att göra stor åtskillnad mellan det mörka och det ljusa, något som märks i musiken på albumet. Då musik är så subjektivt så kan man ju alltid debattera om vad som är mörkt och vad som är glatt. Det är här Berceuse kommer in. Mitt favoritspår på plattan, som även fått ligga på repeat i princip hela dagen. Den är både glad och sorglig, ljus och mörk och har lyckats få mig helt hypnotiserad. Det är en relativt simpel låt, inget för avancerat. Mycket synthmattor, Marias hemsökande stämmor, lager av reverb, samplade röster, allt byggt över ett simpelt beat, som hade kunnat komma från vilken chillwave-producent som helst. Tillsammans så byggs det upp en stämning som når sitt klimax i slutet där en rave-synth får lov att bidra med en kort melodi innan låten lider mot sitt slut. Det är lite synd att melodin är så kort, men det lämnar i sin tur lyssnaren till att vilja ha mer. Själv så blir jag så konfunderad över att att det kan komma att krävas så lite för att lyfta en låt från jättebra till perfektion, men så är jag ju i sin tur en sucker för att upptäcka små detaljer i låtar. 

Här får ni en länk till Chiaroscuro: http://open.spotify.com/album/4uHYYLI5vTJE2brG1KFVkk

Maria Lindén aka I break Horses.

torsdag 23 januari 2014

iamamiwhoami-Fountain


Iamamiwhoami, ett audiovisuellt projekt utan dess like, lett av den svenska Jonna Lee har återigen kommit tillbaka med en ny musikvideo, och förhoppningsvis det som kan komma att bli en början på en ny serie av musikvideor som berättar en historia som vi aldrig kommer att begripa oss på. Jag har i tre dagar suttit och hyperventilerat över deras comeback, och jag gör det ännu, så jag kommer inte göra en djupdykning i vad iamamiwhoami är eller varför dem verkar vara så hypade, för jag är för tagen av fanboy-euforin att jag för tillfället är helt inkapabel till att skriva något vettigt om dem. Gillar du däremot bra elektronisk pop och visuell konst eller gillar kombinationen av dessa, så är iamamiwhoami något för dig. Deras filmer är vackert filmade, oftast i skogar, på stränder, i naturen överlag och på platser som ser ut att aldrig ha fått se mänsklighetens destruktivitet. Filmerna dryper av mystik, mytologi och symbolism och det är upp till var och en att försöka tolka vad projektet handlar om. Men musiken är något helt annat och består av drömsk synthpop som ibland hintar ambient och chillwave-influenser. Sen ska man inte heller glömma av Jonna Lee's fantastiska röst och säregna sätt att sjunga på, som ibland påminner om Kate Bush.

Klart slut.

Här är videon till Fountain som släpptes för två dagar sedan. En visuell fröjd för ögat, jag vet.

onsdag 22 januari 2014

Artist: Holy Other

Holy Other har fått sätta tonerna till min vardag alldeles för mycket det senaste. Den Manchesterbasereade producenten debuterade 2010 med EP:n "With U" på det amerikanska Tri Angle Records, som även råkar hysa flera av mina favoritartister i sitt stall. Han släppte sin debutfullängdare "Held" 2012.

Holy Others musik är inte så lättkategoriserad och att sätta artister i vissa genrefack är inget som jag gillar så värst mycket, även om det är nödvändigt ibland. Människor uppfattar ju musik på så olika sätt! Men i alla fall: Holy Other sade i en intervju med xlr83 att han hittills har försökt sig på något som han själv benämner som "relationshipmusic"- något som efter ett tags lyssnande blir väldigt tydligt. Han låter med hjälp av sina manipulerade röstsamplingar, reverb, karga synthmattor och spöklika långsamma grav-rnb skulptera sitt signatursoundTolka genrebeskrivningen hur ni vill, men hursomhelst så är "With U" först och främst en "göra slut"-platta och den tar sin början där ett förhållande nyligen har gått i kras. På With U så utforskas känslan av ensamhet, oro och ångest mycket subtilt men med en tydlig ljudbild som osar mörker och kyla. Den kalla atmosfären spänner över alla de fem låtarna som återfinns på EP:n men byter rikting på det sista spåret, "Feel Something", där titeln och musiken sammansmälter i ett musikaliskt förkroppsligande av längtan efter att känna något och att älska någon. 
With U

Held tar vid där With U slutade, men handlar inte om det förhållande som utspelar sig på With U. Istället så verkar Held kretsa kring ett redan existerande förhållande. Men här så utforskas den känslomässiga bergochdalbana som det ibland kan innebära att vara en del av ett sådant. Det pendlas mellan det mörka och det ljusa ganska regelbundet vilket tyder på att Held är en betydligt mer hoppfull platta, även om den har sina mörka stunder. Här så har Holy Other utelämnat den kalla ljudbilden, och ersatt den med en mer påtaglig värme och byggt upp en betydligt större palett av känslor, något som märks i att väldigt många låtar har återkommande känslosamma teman som han tydliggjort genom att med sina röstsamplingar loopa fraser eller bilda meningar genom att klippa ut ord. Detta är till exempel förekommande på låten "In Difference" där refrängen utgörs av en samplad röst som låter uttyda "Beat my heart". Det är en mycket stark och känslosam refräng som verkar antyda att protagonisten är känslomässigt tömd och inte orkar bulta på sitt eget hjärta. Och det är det som ständigt fascinerar mig med Holy Others musik:  Hur han lyckas med konsten att säga så mycket genom att säga så lite, genom ett par simpla loopade ord. Det är verkligen ett bevis på hur han är en av vår tids främsta ljudkonstnärer. Och det är musiker som honom som tänder hoppet inom mig ibland då jag tröttnat på musik, för han visar verkligen prov på en enorm musikalisk innovation och kompetens som fler skulle kunna dra lärdom av. 
Held
Spotifylänk till With U finns här
Soudcloudlänk finns här
Länk till Tri Angle Records finns här